7 apr. 2014

Hemma

Himlen är densamma var du än bor...
eller?

Vad är egentligen hemma för mig? 
Bor jag med hjärtat eller med hjärnan?
Hur väljer jag den plats som kallas hemma?
Varför väljer jag just denna plats, just nu?


För 7 år sedan tog vi beslutet att flytta,
vi valde bort att bo med hjärtat.
Vi valde att bo med hjärnan....

Vår livs situation gjorde då att vi inte såg så många andra val av "hemma"....
å hur vi än vrider och vänder på det idag,
så kan vi inte hitta en lösning som gör det möjligt att bo med hjärtat...

I helgen var vi på en mycket trevlig fest.
Vi åt gott å skrattade massor :)
Och det visar sig under kvällen 
att alla vid bordet tagit beslutet att "bo med hjärnan"...
 Samtalen blir långa... 
Känslan beskrivs som att våra egna liv hamnat på paus läge,
våra barns behov styr nu vårt "hemma".
Jag kräver inte att någon ska förstå oss som satt där och då,
men helgens samtal fick mig att tänka, massor!

Jag saknar mitt Överkalix otroligt mycket just nu!
Jag saknar närheten till min familj!
Jag saknar mina vänner!
Jag saknar det hem jag skulle välja med hjärtat!







5 kommentarer:

  1. Älskade vän!!! Vi saknar dig också, men det är ju det där med paus och behovet av det bästa för våra bästa <3
    Hemlängtan river och sliter i många utflyttade Överkalix bor och vi på hemmaplan glömmer ibland bort att vi valt att bo här med hjärtat. Tack för att du påminde mig om mitt val <3
    Kramar i mängder.

    SvaraRadera
  2. <3 Jag kan förstå din hemlängtan Jenny, det är något speciellt med Överkalix & Norrbotten. Så är det bara! Att vi har våra fmailjer där gör ju inte hemlängtan elelr längtan efter de nära & kära mindre. Även om jag inte gjort samma val att bo här i Västernorrland pga mitt barn, utan det var mitt eget val där och då. Men hemlängtan den kommer och går även för mig :) Och den kommer oftare med åldern, så är det.

    SvaraRadera
  3. Å stava det kan jag inte heller ;) men tror du förstår mitt budskap, he he. Kramisar!

    SvaraRadera
  4. Det är mycket speciellt och ryser när jag ser bild där flickan sitter och ser mot Överkalix, jag tänker då på den bron har jag passerat varje måndag och Fredag för att åka hem eller åka till skolan i många och det gör många andra barnen från samma länen och mina egna föräldrar valde att stanna och släppa mig till elevhem sen villan och det blev bra åren! Men teknisk utveckling i dagens samhället kan det känns ännu mer närmare än vad jag har gjort. Dettta år var det 20 år sedan jag slutade på Kristinaskolan eller var det 30 år sedan jag började där. / Jonas Brännvall från Jockfall

    SvaraRadera
  5. Tack för fina kommentarer.
    Det kommer att kännas bättre, om ett tag ;)

    SvaraRadera