30 jan. 2014

Fan va jag är bra.....

på att hålla skenet uppe!!!
-Hur är det med dig då, allt bra?
-JAAAA DÅ.....

Fast jag egentligen känner mig lite.... ja, inte så stark...

De är mycket nu, mycket att stå i, många tankar, mycket bekymmer.
Är trött!
Livet kan kännas orättvist ibland, på många sätt.
Det är väl så vi alla känner någon gång.
Otillräcklig, dålig mamma, dålig sambo, dålig allt.
De senaste åren har verkligen prövat oss...
mig å familjen.
Men jag har försökt se något positivt i allt de jobbiga.
Och utåt så tar jag på masken o rycker på axlarna, 
-Jajo, lite körigt nu... men de går över...
Det är inte lätt! De har varit ett rent helvete många gånger!!!! 
Jag säger det nu och jag menar det!
Men ändå när jag tänker efter så har jag nog klarat mig ganska bra genom att rycka på axlarna å le...
För då grävde jag inte ner mig själv i det jobbiga, utan lyfte lite, höll mig flytande. 
Jag hittade något som ändå var värt att kämpa vidare för.
Å så skoja bort det och få skratta lite.

När nu lilla plutt fisen bestämde sig för å komma, väldigt tidigt ;)
så förändrades livet över en dag.
Det var 1:a dagen på jobbet efter julledigheten, 
jag hade startat igång terminsplaneringen för våren 2005....
å fick där och då ett helt annat perspektiv på livet.
 Jobbiga känslor och minnen väller in när jag bläddrar bland bilder.
Helt otroligt att vi alla överlevde!
Överlevde både fysiskt och psykiskt.

De har varit så otroligt många svängar. Svåra och avgörande beslut.
Månader på sjukhus, operationer, hopp och förtvivlan.
Men oxå mycket kärlek, framsteg och underbara människor som korsat våra vägar.
Att prata om vår situation känns inte naturligt.
Dels är det känslomässigt väldigt jobbigt
 och jag känner mig inte bekväm att prata med någon 
som inte själv upplevt det vi går igenom.
Vår vardag kantas av så mycket extra, 
sånt som för många känns jobbigt redan där...
Om jag sen fortsätter att berätta om det jag verkligen tycker känns jobbigt, 
så får jag en chockad blick och medlidande tillbaka.
Och det bara sänker mig än mer. 
Så då är det lättare att rycka på axlarna och gå vidare.
Det finns personer i mitt liv som jag kan ventilera med.
På riktigt. Utan filter eller axel ryckningar.
Under långa promenader mitt i vardagen,
 bara att spy ur sig utan att behöva förklara.  
Eller mer sällan, via teknikens under, 
men ändå med förståelsen för livet.
Det är genom kontakten med andra föräldrar
 i samma situation som jag hittar mycket styrka.

Jaja, livet har så mycket att erbjuda.
Å de är ju för det mesta ganska trevligt..
men just nu är de så mycket mörka moln.
Och efter dokumentären igår så känner jag mig jävligt grå....
Jag ska rycka på axlarna å trampa vidare, 
snart ska jag göra det, 
för jag vet att det blir bra.
 Men idag ska jag bara vara grå...väldigt grå!

Jag kände mest sorg igår när jag såg dokumentären om Alek.
Så många tankar och känslor rörs upp.
Jag vet vad en så stor operation innebär..
å just nu är det bara smärtan jag minns, 
smärtan mitt barn genomled.
Jag lovade mig själv att aldrig utsätta henne för det igen.

Vi står i ännu ett vägval,
ett vägval som jag ska ta för någon annan,
ännu ett definitivt beslut 
som hon förhoppningsvis vill tacka mig för senare i livet.

http://www.svtplay.se/video/1767337/alek-pa-egna-ben



Nå, nu kör vi....
:)

2 kommentarer:

  1. Det är svårt att sätta sig in i hur andra har det. Jag förstod inte då 2005 och åren efter men lite bättre efter 2008, även om det inte är samma sak. Att hitta människor som är i samma situation och som man kan prata med är guld värt. Kram till dig!

    SvaraRadera
  2. Du skriver så målande. Jag har tänkt fråga "mer" många gånger när vi setts. men det är liksom svårt hitta de rätta frågorna. Vi som inte är i samma situation kan inte förstå fullt ut, men man kan alltid försöka förstå och vara en bra vän. Ni kämpa & är så starka, jag tror att Saga kom till er för att ni är de som klarar det, som är starka och som kämpar för ert barn. Kram

    SvaraRadera